Skolan
Ett skolfoto i maj 1915, som ägts av Hedvin Andersson
På baksidan av fotot står alla namn; Översta raden fr vänster Edvin Andersson, Edvin Bergström, Karl Hedman, lärarinnan Gulli Bäcklund. Stående Petrus Westerlund under honom Seth Holmberg, Seth Häggström, Rolf Hedman, Rudolf Stenlund. Översta flickraden fr vänster Ottilda Holmgren, Valbog Holmberg, Cecilia Holmgren. Nedersta flickraden; Ruth Hedman, Frida Lindmark, Edith Hedman, Edith Andersson, Linnea Grönkvist, Agnes Westerlund, Cecilia Lindmark, Wilma Westerlund och Edla Bergström
Skolminnen
Lagen om folkskolan i Sverige kom 1842. Det tog ganska lång tid innan detta slog igenom på landsbygden i våra krokar. Det rörde sig om några veckors skolgång, där läsa, skriva och räkna var viktiga ämnen. Eftersom ”över-vakningen” åvilade kyrkan var kristendomskunskap naturligtvis viktig. Man gick inte länge i skolan. Lärarna var några veckor i Holmsvattnet för att sedan vara några veckor i Sjöbotten. Emellanåt fick någon ”mindre lärd” hoppa in och lära ut bokstäverna. Blev ju lite skämmigt att bara kunna sitt bomärke! Hur länge gick man i skolan? Ja, 1922 fick man sluta den dagen man fyllde 12 år. I alla fall var det så när min mor gick i skolan i en annan by, Tuvan. Hon fick gå kvar en månad för att hennes kompis fyllde 12 år en månad senare och inte ville vara utan sin bästis!
Låt oss i stora drag följa Ivar Lindmarks historik över de lärare som verkat i byn. Den första skulle då vara J.O. Häggmark från Sjöbotten. Så ska det vara Martastina och Anna, efternamnen okända, och Maria Olofsson, kanske från Ö. Fahlmark därefter.
En ”flyttande folkskola” fanns det under 1880-talet som omfattade Holmsvattnet och Sjöbotten. Sofia Andersson g. Stenlund, Bölesvik, var lärarinnan. Efter henne kom Lovisa Ljuslinder g. Häggmark i Sjöbotten. Så följde Frida Hedmark från Hedensbyn och Sanna Renström från Långviken.
1906 blev Holmsvattnet ett skolrote med Istermyrliden –en by för övrigt som grundades av Johannes Johansson från Holmsvattnet på 1770- talet. Två bröder här i byn delade samtidigt hemman nr. 2 i två halvor. Deras familj hade strax före flyttat hit från Hjoggböle, ett hemmansbyte.
Höstterminen låg i Istermyrliden och vårterminen här i byn. Lärarinnorna från 1 till 4 år var i tur och ordning Paulina Lindholm, Bureå, Jenny Vahlberg, Ursviken, Paulina Marklund, Kusmark, Gurli Bäcklund, Skellefteå och Nina Nygren.
Året 1918 blev det en fast skola i Holmsvattnet. Några årtionden har vi nu den största folkmängden i byn –ca. 100 personer fler än i dag! Jenny Häggström var här i nio år! 1929 blev skolan en B3 form, intagning vart annat år. Linnea Nygren, Umeå, följde och efter henne Ida Lindberg från Gafsele som var lärare här när skolan las ned 1939.
Här lämnar vi Ivars historik. Skolan återkom 1947, för att helt upphöra 1956. Henny Viklund från Sjöbotten var här ett antal år. Därefter var det lärare här årsvis. En var Torbjörn Stockfelt, senare professor i idrottspsykologi, en god historieberättare. Kommer spec. ihåg att han sa att vi människor en gång haft ett öga i nacken, där vi har en hårvirvel! Ju kalare min hjässa blivit ju mindre tror jag att han hade rätt på den punkten! En annan var Maj Viklund från Yttervik. Den siste var agronomen B. Olsson. Han var här ett år med villkoret att han inte behövde ha engelska. Passade oss bra då ”bonskan” var det språk vi talade. Detta också till hans förtret då hans språk var av det skorrande slaget! Han klagade också på att det var för lite fläsk i ärtsoppan. En väldig uppståndelse blev det med offentlig ursäkt längst upp i trappan, då kokerskan Eva inte var god att tas med!
Skolmaten har sin egen historia. För hundra år sedan ansåg man att de små inte riktigt kunde tugga maten själva! Därför tuggade föräldrarna –eller någon äldre- maten, innan de matade barnen. Min far menade att det fanns barn i hans skola som hade ”tågga” med sig. Någon bespisning fanns inte på den tiden. Under min tid hade vi smör- gåsar läsårets första och sista månader och bespisning resten av året. Nu är det ”året runt”, ändå klagas det på maten!
Här följer nu några skolminnen jag hört av Helmer Hedman, skolbarn vid 1900 -talets början och min far Frans Hedman, skolbarn under 1920 –talet och egenupplevda minnen, skolbarn under 1950 –talet.
Under Helmers tid var skolan förlagd till Petterssons. Bönhuset invigdes först 1911, så det var före den tiden. Helmer, min fars farbror, tjock och stadig och rätt gammal satt i vårt kök och berättade. Jag var inte tio år fyllda.
Denne Helmer, pensionär vid tiden, hade varit slaktare hela livet hos sin mer berömde broder F. A. Hedman i Skellefteå. Under sin skoltid började slaktintresset. Han hade hört att man kunde klubba ett djur innan man stack det. Vid denna tid var det inte vanligt, detta av samma anledning som ännu råder bland judar och muslimer. På gården arbetade en dräng, Anders Andersson. Han var känd för ett ganska kraftigt humör. Nu frågade han Helmer om han nästa rast kunde hålla en bagge han skulle slakta, eftersom han förstått att han var intresserad av slakt. Nu skaffade Helmer en ”reedjäl ööx”. När Anders kom med baggen till dörren föll yxan med kraft! Sedan sprang Helmer in i skolsalen –rädd för Anders vrede! Nästa rast kom Anders in i skolsalen. Döm om Helmers förvåning när Anders bara sa: ”he djick handena å, bloon rann a ända”. Därefter fick Helmer klubba djuren vid slakt!
Vid husknuten just bakom skolsalen, fanns det en stubbe man snubblade över när man sprang runt gården. Nu hade Helmer lärt sig hur man sprängde med dynamit. Han och de andra ”storpojkarna” laddade och tände på just när ”tjuka lät”. De sprang in. Det blev en hiskelig smäll just bakom väggen där fröken stod. Hon blev så rädd att hon satte sig på golvet. Sedan upp och ut efter n´Anders, som hon använde för att ge ”storpojkarna” en avbas-ning. Hon hade lite svårt med dem. Anders kom, men först inspekterade han förödelsen. Döm om frökens förvåning när han kom in och sa: ”handena vaar bra, i ha laing ånre hur i skuul fa bortn”.
Under Frans tid var skolan förlagd till bönhusets lilla sal. Den rätt stora backen ner mot Sellins användes som skidbacke. Man byggde hopp och fick upp en väldig fart. Inte lätt att hålla balansen ända ned på åkern nedanför. Nu kom fröken ut och ville hurtigt få sig en skjuts. Hon hade en kjol som var ”snävt tilltagen”. Men hon ställde sig bak på Frans skidor och det bar iväg utför. Hur gick det? Jo, efter ett stycke kom ett hopp och hon flög av skidorna. Hon tog några väldiga steg innan hon dök på huvudet. Vid uppstigandet visade det sig att hennes kjol hade spruckit hela vägen. Tala om skämmigt. Och vid den tiden! Men min far skrattade gott när han berättade detta.
De egenupplevda minnena är här två stycken. Skolan var som ovan förlagd till bönhusets lilla sal. Någon gymnastiksal fanns inte i bönhuset. Inget badhus heller. Detta behövdes inte tyckte byns föräldrar. I alla fall inte gymnastik. ”Barna röör sä no ändaa”. Därför fick vi en gång i månaden åka till Ö. Fahlmark för gymnastik och bad med bastu. Efter en sådan utflykt, då vi väntade på skjutsen, blev stämningen hotfull. På den tiden rådde det en viss kamp mellan byarna i dessa trakter. Det fanns öknamn på alla byar. Hörde man öknamnet stod byns ära på spel. Fram steg en storväxt uppviglerska från Östra. Nu skulle det bli kraftmätning. Två pojkar från vår skola och två från deras skola skulle brottas! Deras två gick i klass sex, vi gick i klass fem. Men ändå. Uppviglerskan eldade på och efter en viss tuppfäktning, där vi drevs allt längre ut mot vägen valdes undertecknad och Y ut som kämparna från vår skola. Det skulle vara de starkaste. Jag minns bara den totala rädslan. Byns ära stod på spel. Plötsligt rusade min utmanare på mig. Han var betydligt längre –och segerviss. Vi flög ner i det snöiga diket. Jag i visst underläge –men med dödsskräck kom krafterna, och vi rullade runt och han var fast i mitt grepp. Upp-viglerskan var tvungen att ge oss 1 – 0. Så följde en kort kamp där Y visade sig vara överlägsen. 2 – 0. Denna händelse har faktiskt präglat mitt självförtroende en hel del! Så konstigt det nu än kan låta. Några år senare, när det var dags för ”lumpen” i Umeå, kom jag att samåka med en kille från Östanbäck och några till från Östra. Min kämpe och jag satt bredvid varandra i baksätet. Jag frågade om han kom ihåg. Ett lågt muttrande hördes från honom där han sa att detta inte skulle hända i dag. Men vi kollade aldrig!
Något år före denna händelse cyklade vi till grannbyn Svarttjärn. Gick i klass tre eller fyra vid tillfället. När det var rast blev det otrevligt. Vi drevs runt av en skock större elever. De kallade oss ”mörtar”, det öknamn vi har i byn. Kommer bara ihåg rädslan och den sköna känslan när klockan klämtade och vi kallades in. Då hade vi drivits runt en berghäll väster om skolan. De var så många fler och äldre. Speciellt en kille var nästan dubbelt så lång än alla andra. Han var som en Goliat där han skrämde och utmanade oss. Ingen av oss vågade anta utma-ningen!
I dag är skolorna i Holmsvattnet, Östra Fahlmark och Svarttjärn nedlagda! Men än lever en del som minns den tiden –många roliga minnen dyker också upp. Lekarna, kamraterna och när sexualundervisningen kom till skolan. Då kom det ett radiohäfte till de som gick i sexan. De smög ut i ”farstun” och lyssnade på radio-programmet. Vi i de yngre klasserna fick inte höra på detta `som hundarna klarar utan undervisning!´
En B3 –skola kännetecknades av intag vartannat år som ovan skrivits och att man sitter i samma skolsal. I alla fall var det så hos oss. Det som var bra var att man fick höra på vad de högre klasserna sysslade med och repe-tera vad de lägre klasserna höll på med. Repetition sägs ju vara studiernas moder enligt ett latinskt ordspråk.
Och lärda blev vi!
